Varje år när jag har kommit hem från Serbien, har jag haft en period då jag bara varit allmänt nere för att jag är tillbaka till "verkligheten" och tanken som far upp i mitt huvud "ett år kvar" får mig bara att vilja dö, nej då, men nästan...

Jag saknar att lägga mig på gården varje morgon och sola och ta vattenslangen och skvätta ner mina kusiner
Jag saknar att få allt serverat av min farmor
Jag saknar att bli jagad av hundar på nätterna som har gjort att jag fått hjärtinfarkter
Jag saknar att kasta stenar på utekatter som kommer in i våran gård (hahahaha)
Jag saknar att driva sönder med min kusin Milica som är lättirriterad
Jag saknar att säga "budalo dijete"
Jag saknar att äta pljeskavica och palacinke
Jag saknar att träffa alla mina släktingar
Jag saknar att gå ut nästan varje kväll och komma hem när det är morgon och alla äldre grannar kollar på en som om man vore dum i huvudet
Jag saknar att stå och shotta på klubbar och dansa så att man inte har känsel kvar i bena
Jag saknar att höra alla skrika mitt på gatan till varandra "haaaloo, jebi se, jebem ti mater" osv
Jag saknar att träffa mina galna vänner
Jag saknar att promenera runt hela Zarkovo och stan
Jag saknar att se alla katter, hahaha
Jag saknar att gå till badhuset och stranden
Jag saknar att gå runt i shorts och bara något linne
Jag saknar att höra balkan musik vart jag än är
Jag saknar att ha den där känslan av lycka jag känner bara jag vaknar upp på morgonen

JAG SAKNAR MIN ÄLSKADE HEMSTAD, BELGRAD


En utekväll