Som liten har man ju alltid tyckt om någon lite och kramats och varit tillsammans med någon, men då var det bara för skojs skull och det var inga känslor. Det var "får jag chans på dig?" och så var man plötsligt ett par. Första gången jag verkligen kände något och tyckte om någon så mycket att jag var ledsen för att det inte var "vi", var när jag gick i 5an. Jag minns att jag hade sett honom ett antal gånger på stan och det pirrade i magen varje gång jag såg honom, hans ögon var på mig med. En fredagskväll i november, på strömmadiscot som man alltid gick på, dansade vi tryckare och vi bestämde oss för att bli tillsammans. Hur gulligt? Tyvärr varade det inte länge, lite mer än en vecka bara. Men efter någon månad blev vi tillsammans igen, och det gick knappt två veckor förrän vi gjorde slut igen pga vissa saker.

Jag ville aldrig göra slut, men jag brydde mig inte så mycket när det hände. Mina känslor blev starkare efteråt, samtidigt som han inte brydde sig om mig för han kände inget för mig, han hade redan skaffat en annan tjej. Jag mådde rätt dåligt då jag tyckte om honom, för ingen förstod och många av hans och mina kompisar drev med mig och han var heller inte särskilt snäll mot mig och tyckte att jag var jobbig haha. Jag slutade tycka om honom när jag åkte iväg på sommaren, då tappade jag känslorna mer och mer och efter ett tag kände jag inget för honom längre. Självklart vart det lite pirrigt varje gång jag såg honom men inte mer än så. Vi blev vänner efteråt och vi hälsade och pratade med varandra efter ett par år eftersom vi hade då gemensamma vänner. Idag hälsar vi knappt på varandra, utan någon anledning.

Hade jag fått höra att någon i 5an kände såhär nu så skulle jag nog ha skrattat, men hade jag tänkt efter hade jag nog inte gjort det. jag hade verkligen känslor och tyckte verkligen om den här killen, han var min första kärlek.